SÅNGEN OM MITT SJÄLV av Walt Whitman i ett Audio-performance av Gunnar Martin Aronsson. Produktion Evolution X4 Drama.

SÅNGEN OM MITT SJÄLV.
Huvudpersonen, kallad Walt Whitman, upplever vid 37 års ålder något som kan beskrivas som en subtil älskog med Naturen och alla i dess miljö ingående varelser.
--
Fritt efter WALT WHITMANS "Song of Myself" (1855)
Översättning, urval, bearbetning: Gunnar Martin Aronsson.
Performance: Gunnar Martin Aronsson.
Duration: 36:15
Produktion: EvolutionX4.
--
Q&A med Gunnar Martin Aronsson:
- Här har du tagit dig an en amerikansk klassiker, en del av Walt Whitmans
"Leaves of Grass". Hur kommer det sig?
- Jag har alltid älskat den här diktcykeln, och jag hade ambitionen att göra min egen levande version av den inledande diktberättelsen, som jag gärna vill kalla texten, alltså "Song of MySelf". Detta eftersom jag menade att många inte riktigt greppat den esoteriska, dolda, sidan av verket "Leaves of Grass" och i synnerhet "Song of MySelf". I min tolkning handlar det om hur Whitman får en så kallad peak experience-upplevelse. Eller, i den esoteriska traditionen, en invigningsupplevelse.  Det Själv som Whitman talar om, handlar inte om egot, utan om Självet, vilket är något helt annat. Sången handlar alltså inte om det inskränkta egots högpunktsupplevelse av Naturen, utan om det övergripande, Högre Jagets, genomstrålning till det personliga, lokala jaget och allt vad det för med sig. 

- Hur det sig då, att detta så sällan tagits fram av kritiker och uttolkare av Whitmans poesi?
-Jag tror att det helt enkelt hos kritikerna handlar om brist på liknande erfarenheter och brist på intresse att gå på djupet i det som kallas esoterik eller den dolda sidan av verkligheten. Whitman har heller, mig veterligen, aldrig talat "i klarspråk" om vad som låg bakom den genomgripande upplevelse som lade basen för detta diktverk och följande dikter. Man kan väl säga, att Whitman efter sin första edition av "Leaves av Grass" i resten av sitt liv jobbade på att putsa och feja på verket. Men, och det var det som jag tog fasta på när jag översatte stycket, den första editionen från 1855 är den som är fräschast och har störst andlig kraft i sig och som jag därför valde att kreera som ett slags "performance" mer än en "uppläsning". Det är extremt viktigt att stycket får en energi som svarar mot den extatiska nivå som stycket befinner sig på. 
- Tänkte just komma till detta med din framställning, som skiljer sig ganska markant från vanliga diktuppläsningar...Det är mer fråga om en scenisk spoken word...

- Ja, spoken word eller, som jag ännu hellre vill kalla det: performance. Något mellan spoken word och performance. Jag menar nu inte performance i den traditionella konstbemärkelsen, alltså en "konsthändelse" som man skall betrakta eller lyssna till en gång och endast en gång, utan mer spoken word-performance i betydelsen  "något som framställs sceniskt av en performatör med rösten och orden som instrument". Ett sådant performance kan man ta del av åter och åter; det är därmed snarare något "evigt" än något "timligt". Förhoppningsvis kan "de som har öron, höra", förhoppningsvis kan några känna det som jag känt i och genom Whitmans verk.

- Tack.